Bones of the hills

Nu har jag läst ut trean i Conn Igguldens serie om Genghis Khan - superbra! Det är en skönlitterär serie som är baserad på verkliga händelser, men författaren döljer inte att han gjort små ändringar här och där som passar in i historien bättre - den historiska notisen i slutet av boken var nästan lika spännande som boken själv. Genghis Kahn var ju en erövrare och boken är passade nog fylld av strider och blod och död och massa hemskheter. Iggulden skriver mycket om mongolsernas mod, ihärdighet och styrka och man blir själv lite inspirerad till att dra ut på härjarstråk - nästan. Genghis Kahn är beskriven både som en krigsherre som inte tvekar till att bränna städer och avrätta varenda invånare och som på nästa kapitel busar och berättar fåniga historier för sina barnbarn. I denna bok har han vandrat med sin armé till dagens Iran, Pakistan och Afganistan och erövrar städer. Min far är från de trakterna, närmare bestämt Turkmenistan, och det var ganska roligt att Iggulden nämner dels huvudstaden och att några av de muslimska krigarna som kämpade mot mongolerna var turkmener. Boken är väldigt spännande och håller samma klass som de tidigare böckerna i serien, håller hela vägen trots att den ändå är över femhundra sidor. Som alltid när det känns som att man avslutat en episk roman så infinner sig saknaden när boken är slut, men jag tror inte jag behöver sörja länge då min bokhylla är fylld av smaskigheter, dles från bokmässan men också från Bokuspresentchecken jag fick av min kära mor i födelsedagspresent. En glad nyhet är att vi har ett datum till nästa bok! Bok nummer fyra kommer i september nästa år :)

Ikväll blir det biokväll! Tarantinos Inglorious Bastreds står på menyn och jag vet att Andreas har höga förväntningar. Själv är jag tveksam - har sett ett par av Tarantinos filmer och han har ju definititvt en egen stil. Mycket färg och coola repliker och samtidigt mycket våld, kallhet och blod. Inte min favoritgenre, vad gäller filmer iallfall. Vad gäller min boksmak är ju den klart bredare :D

Avslutar inlägget med en studentsång vi aldrig har missat på min nation när vi haft gasquer. Den för tankarna till den mongoliska stäppen även om den är en aning gladare än vad man kan bli när man för tankarna dit och alla brutaliteter som kunde ske. Trots all den ära och mod krigarna alldeles säkert hade är jag glad att jag är här och inte där. Sången vi alltid sjunger är Härjarevisan.