Tänkte meddela de som är intresserade att Frank McCourt, författare till den underbara romanen Ängeln på sjunde trappsteget igår tog sitt sista andetag. Min mamma har följt uppdateringarna när hon för ett tag sedan fick reda på att han var sjuk och det var från henne jag själv fick nyheten. Mamma är arbetslös för tillfället, men verkligen inte sysslolös. Läser tidningar på internet, surfar runt och chattar, laddar ner tv-program och serier som hon med allrsta strösta nöje dyker in i. Hon visste exemeplvis att Michael Jackson både fått hjärtattack och gått bort innan de stora dagstidningarna worldwide skrivit om det, miniserien om hans liv som hon inte kom ihåg namnet på såg hon på sin laptop tre dagar senare. Internet har hon lärt sig helt själv, att ladda ner program har nog min lillebror haft ett finger med när hon har lärt sig det, men hon experimenterar oftast på egen hand. I min e-mailinkorg står min mamma för minst 75% av all post, intressanta artiklar och videos hon vill dela med sig. Jag försöker hänga med och läsa det mesta och eftersom jag själv inte har i närheten lika stor koll på vad som händer i världen får hon hållas :D (Vill någon läggas till på hennes e-mailinglista är det bara att höra av sig ;)
Ängeln på sjunde trappsteget är en av mina favoritböcker. McCourt skriver om sin tragiska uppväxt i det fattiga, katolska och regniga Irland, om sin alkoholiserade far, en hel drös med syskon och sin mor Angela (som gett boken sin originaltitel Angela's ashes) som gör allt i sin makt för att hålla liv i sina barn och sin make från spriten. Det är verkligen under hemska förhållanden de lever i och ändå skriver McCourt om sin familj med värme och humör. Som att läsa Pojken om kallades Det utan att känna det ständiga äcklet och illamåendet som jag kände när jag läste Pelzer.När jag var på bokmässan gick jag och mamma på en seminarium han höll i samband med sin andra roman, Magistern där han berättade om sina erfarenheter som lärare. Boken fick jag signerad :)
Dagens inlägg avslutar jag med ett citat från boken:
“When I look back on my childhood, I wonder how I survived at all. It was, of course, a miserable childhood: The happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood, and worse yet is the miserable Irish Catholic childhood.
People everywhere brag and whimper about the woes of their early years, but nothing can compare with the Irish version: the poverty; the shiftless loquacious alcoholic father; the pious defeated mother moaning by the fire; pompous priests; bullying schoolmasters; the English and all the terrible things they did to us for 800 long years.”
Läs den!
Måste tillägga (ännu ett mejl från mamma) att det är 40års jubileum för månlandningen idag :)
