Blåbärsyr

Igår var en trevlig dag - jag var ute och plockade blåbär med Therese! :D Vi åkte till Rönninge och gick Rönningespåret, där jag har tidigare upptäckt blåbär i massor. Två hinkar med blåbär, plus lite småplock i en tredje hink som jag åt upp på hemvägen. Vi gick tillbaka också och blev upplockade i Östertälje. Över 20 000 steg (jag är har stegräknare i mobilen, smidigt och bra) visade stegräknaren. Hurtigt värre ;D lite mycket myggor kanske, i shorts och linne var jag en ekel måltavla. Mina vita byxor var inte så vita när jag kom hem, men de har fått ligga i varmt vatten och tvättmedel hela dagen och nu är det bara lite bruna fläckar kvar av vad som såg ut som blå mensfläckar :S Förhoppningsvis kan man få bort resten också i tvätten. Jaja, man dör inte för en fläck på byxan, som vi kom fram till igår.

När jag kom hem läste jag ut Hypnotisören, den omtalade. En thriller med mycket fart kan man ju lugnt säga att det är. Är del ett i en kommande serie om polisen Joona Linna och var riktigt otäck. En hel familj är utplånad av en mördare som varit riktigt slabbig. Blod överallt. Grabben i familjen överlever och med hjälp av en hypnotisör börjar de leta efter ytterligare en familjemedlem som troligen är i fara för mördaren.. Ja jävlar, riktigt otäck var den här boken. De varma personporträtt som jag gillar så mycket lyser med sin frånvaro. Pang på in i historien, de mest otroliga och inte-så-trovärdiga händelser avbyter varandra. Boken var väldigt spännande, det medger jag, på tre dagar var den utläst. Bra var den, men kunde ha varit bättre. Boven i dramat var alltigenom ond och elak bara en sån grej är ju inte särskilt verklig. Ingenting är svart eller vitt. En annan grej boken förlorar poäng för är att varje gång någon av karaktärerna tog sig ut till Stockholmsförorten Tensta, ett miljonprojektområde med mycket invandrare så fanns det personer där som betedde sig obehagligt och kriminellt. En fullgubbe på tåget som tafsar, barn som är uppkäftiga, hotar och som med all säkerhet dessutom skolkar. Som läsare får jag då budskapet att alla i Tensta är busar och att jag absolut inte ska åka dit om jag vill komma hem igen oskadd. Det är ju just sådana fördomar vi ska bekämpa, inte nära. Som gammal elev på Ronnaskolan (på sin tid en bråkig del av Södertälje) kan jag intyga att även när det är riktigt dålig stämning, så är inte alla idioter och rötägg. Men som sagt, vill man ha en fartfylld deckare så kan man ju sluta läsa. Dessutom sänder den ett starkt budskap till alla de som fortfarande säger att man ska skära ner på budgeten till psyksjukhusen.

Boken är skriven av Lars Keppler, en pseudonym som igår avslöjades! :O Många har spekulreat och gissat vem det är som gömmer sig bakom namnet och jag som tyckte det skulle varit spännande att inte på veta, blev en aning besviken. När jag dessutom inte hört talas om författarna var besvikelsen lite större. Alexander och Alexandra Coelho-Ahndoril heter författarparet. Aldrig hört talas om. Men när jag såg bilden på Alexander så blev jag istället lite nyfiken, vilken hunk :) Måste undersöka den här Alexander Coelho-Ahndoril.