Problemet med läsning

Ja, nu har jag läst ut hela serien om Grottbjörnens folk. Om inte Jean M Auel skriver en sjätte bok som det från början var tänkt så kommer jag inte läsa om Ayla och Jondalar mer. Mina känslor är blandade. Det är skönt att kunna ta upp en ny bok och läsa om något helt annat, men å andra sidan är det ju såhär med böcker (alla läsare kan hålla med mig) att om man tyckter de är riktigt bra så fäster de sig i huvudet på en. Man blir inspirerad, kan få nya ideér och hela ens synsätt på hela livet kan förändras. De två huvudpersonerna i boken var så kära och det var så mysigt att få uppöeva hur härliga gulliga de var mot varann. Jag blev ju extra gossjuk eftersom Andreas och jag oftast inte bott på samma ställe under sommaren. Den sista delen i serien, Nionde Grottan, handlar om hur Ayla och Jondalar äntligen avslutat sin resa och nått sitt mål, Jondalars hem. Hur deras mottagande blir när de har djur med dig och en massa saker att berätta. Äntligen blir de också gifta! Man kan märka att Auel lagt upp händelser och intriger som skulle vara möjliga att spinna vidare på i ännu en bok, men jag är ytterst tveksam. Dels för att det tog nästan tio år för den femte att släppas efter den fjärde och för att tanten börjar bli ganska gammal :-) För all del så kan man ju skriva vidare även fast man är gammal och jag hoppas ändå på att det skulle bli en sjätte bok. Är lite konstigt att inte det är en tjock mysig pocketbok jag plockar upp när det blir lässtund och jag kommer sakna Ayla. Samma problem får man om man sträcklöäser alla Harry Potterböckerna på rad. Weird att byta till något annat.

Måste också berätta om en häftig grej som hände förra veckan: Efter jobbet cyklade jag till Rönninge en tur. Väge jag brukar ta går genom en skog och en sträcka av vägen går förbi en lite större glänta. När jag cyklade ut bredvid gläntan i susande fart står där något stort brunt och tittar på mig. Tre bruna saker, rättare sagt. En älgmamma och hennes två kalvar! De stod kanske två eller tre meter bort från vägen där jag kom cyklande, hade jag sträckt ut armen kändes det som att jag nästan hade kunnat röra vid mammans päls. Mötet gick så fort, jag hade ganska hög fart och de måste ha hört min cykel knastra på vägen en ganska lång sträcka innan så hon agerade inte stressad eller rädd. Jag stannade till en bit bort och vi stod och tittad på varann en lång stund innan de spatserade tillbaka in bland träden. Väldigt ballt, indeed :-)