Diskmedel

Efter att jag flyttat hemifrån känns det som att minst en tredjedel av min tid här i lägenheten gått åt till att diska. Andreas diskar säkert lika mycket som jag (nja.. verkligen?) men ändå.

Det. Tar. Aldrig. Slut.

Vi har testat flera olika system så att diskningen ska bli så rättvis som möjligt och är just nu inne på en variant där vi turas om en vecka var där den andre får gå ut med soporna, laga mat, tvätta och/eller dammsuga lägenheten. Fast ändå känns det som att jag diskar oftare, därför att så fort jag ser drivorna i köket - smutsiga tallrikar på hög, bestick satta i glas som små ängsblommor och gamla plastpåsar och smulor över hela diskbänken - blir så otroligt frustrerad. Jag blir trött bara av att se sånt, jag vill ha det rent och snyggt. Andreas bryr sig inte ett dugg, han diskade först idag när bananflugorna hade fått kalasa i tre dagar. Dessutom tar det mindre tid för mig att diska än vad det gör för honom. Har man växt upp i ett hushåll med diskmaskin blir det nog så att man inte får till den rätta knycken, den rätta känslan. En fem minutersrens i diskhon för mig kan ta honom tjugo minuter.

Anledningen till att jag tillägnar ett helt inlägg åt diskandets ädla konst är, annat än att såklart inget ämne är för litet att diskutera, är att idag har vi för andra gången köpt diskmedel. Ja, inte andra gången sen vi flyttat till lägenheten, utan ända sen Andreas flyttat till Uppsala. För ett och ett halvt år sedan.

Inte har vi smutsiga tallrikar heller :-) Tyckte bara det var värt en tanke.