Mitt hjärta finns på många ställen

Mitt hjärta finns på så många ställen.

Det finns hos mamma när hon skrattar så hon gråter framför Craig Ferguson. Hon använder hörlurar så jag hör inte Craigs skämt, bara mammas fnissande.

Det finns hos Daniel inne i sitt rum när han spelar musik och mumlar och sjunger för sig själv. Vi har båda dörrar i rummen som länkar till samma balkong så jag hör det extra tydligt när dörrarna är öppna.

Det finns hos David i Göteborg när han gosar och leker med sin mamma och pappa. Så mjuk och söt och ärlig.

Det finns hos Andreas när han spelar Heroes of Newerth och gormar åt sina lagkamrater. Det spelar ingen roll om det är två stängda dörrar emellan oss - hans svärande går igenom väggar.

Det finns hos alla mina vänner som gör mig så glad och lycklig att jag finns. Att de finns. De små gesterna som visar att vi bryr oss om varandra. Ett sms på namnsdagen, ett meddelande som berättar att vi tänker på någon, ett samtal när vi saknar.

Det finns hos alla människor som jag någonsin lämnat ett gott intryck på. När jag är ute och joggar, på jobbet eller bara någon jag möter på gatan. Det kostar mer energi att vrida bort blicken och låtsas att vi inte ser den som går emot oss, än att faktiskt möta blicken och le ett stort leende. En nick eller en vink till en total främling kan lysa upp en hel dag.

Idag var sista dagen i Södertälje och det var en riktigt bra dag. Imorgon bär det iväg till Uppsala igen. Jag har längtat men visst är det en aning vemodigt nu när man ändå måste bege sig av. Mitt hjärta finns ju här. På samma sätt var det jobbigt att åka från pappa och David i Göteborg när den tiden kom. Mitt hjärta lämnade jag ju kvar. Men det ska bli lika underbart att komma till Uppsala igen. Mitt hjärta väntar ju på mig där.

Jag vill inte gå och lägga mig riktigt än. :-)

Blåbärsmys och insekter och omtenta

Dagen har spenderats till stor del med min lillebror (inte så liten) i Rönninge, vi har tagit en långpromenad längst elljusspåret och plockat blåbär. Bären var våta efter flera dagars idogt regnande och var mysiga att ta i, små blåbärsblad fastnade på fingrarna som var alldeles blåbärslila. Myggen var envisa och bet i arm och ben och GENOM min tröja. Mosiga blåbär som lämnade mystiska röda fläckar längst mina ben. Upptäckte en fästig som bitit sig fast i mig när jag kom hem, det såg ut som att han stuckit in hela huvudet i huden med benen sprattlande utanför. Mamma fick plocka bort den. Lillebror hade med sig sin ipod och sjöng så det ekade mellan granarna.

Solen har gått ner och jag sitter med geokemi ("Kalciumkarbonat sönderfaller under kraftig koldioxidutveckling då den upphettas" och "Nämn de två mycket olika redoxprocesserna som båda två betecknas med ordet rostning") och lyssnar på en spellista från KTH som heter "Omtenta - fan också". Vilken vemodig historia! En omtenta är väl inte särskilt sorglig... Förutom det faktum att man inte har några minnen av kemin efter sommaren, damn.

Igår träffade jag Frida och Therese och imorgon ska jag träffa Kevin. Finns så många människor i Södertälje. Men jag kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till Uppsala. En vacker natt som denna så kommer de djupa tankarna fram.

Tre dagar kvar.

Sov du lilla videung

Alltid när jag har mina gladaste perioder kan jag alltid räkna med en konsekvens som är lite dryg. Det är särskilt påtagligt de gånger då jag väntar på något, ser fram emot någonting som jag vet kommer bli bra. Förra året vid den här tiden när väntade jag på flyttlasset som skulle köra iväg mina saker till lägenheten i Uppsala var jag väldigt drabbad av detta och jag har haft samma problem nu i några veckor när terminstarten i Uppsala närmar sig. Problemet är mardrömmar. Jag kan hålla med om att vid första ögonblicket låter det som en tämligen fånig krämpa, men med lite eftertanke så är det inte lika löjligt.

• Man kan inte styra sina drömmar
• I drömmarna finner man sina innersta, hemligaste, farligaste och mest opassande tankar
• Drömmarna tar inte hänsyn till moral, anständighet, väder eller vind
• Man vet oftast inte om när man drömmer
• Man kan inte väcka sig själv när det blir obehagligt
• Man kan inte undvika att sova

En natt drömde jag om en otäck mördare som härjade i en mörk skog som skar hål i folks magar. Jag mötte min bästa vän med ett fyrkantigt hål igenom kroppen. En annan gång var jag tvungen att gömma mig undan en obehaglig orm som ville våldta mig. Otroligt otäckt. Under en av de värsta nätterna drömde jag att jag klubbade ner min lillebror och stoppade ner hans huvud i en behållare med flytande kväve och sedan kastade hans isbitshjärna i golvet som sprack sönder i tusen bitar.

Jag försöker att vara positivt, att se någonting bra även om situationen jag befinner mig i känns hopplös. Men när man vaknat upp efter att brutalt ha mördat sin lillebror och allt är figurer från min egen fantasi kan det vara lite svårt. Man känner sig inte ett dugg utvilad efter en sådan natt, utan plågad av samvetskval och extremt obehag. Försöker min hjärna på något sadistiskt sätt väga upp min lycka med otäcka drömmar? Är jag förbannad av någon bortglömd fiende som stuckit voodoonålar i dock-Klaras huvud? Är det Gud själv som försöker varna mig för en hemsk framtid?

Försöken är inte uppskattade, i vilket fall som helst.

(Ps. Jag har inga ambitioner alls att ta livet av min bror eller skära hål i min bästa kompis. Och jag är mer rädd för harkrankar än ormar.)

Ett okonkret inlägg som inte förklarar någonting men ändå allting

Nu börjar sommaren vandra mot sitt slut, jag har bara en dryg vecka kvar i Södertälje. Snart är det tillbaka till Uppsala - skolan, vänner och äventyr. Sommarlovet kom som en välbehövlig paus efter ett par tunga månader med stressvärk och axlarna tunga av för mycket kemi. Nu när jag sitter på balkongen i solen och lyssnar kan jag konstatera att armen inte gör ont och att axlarna är lyfta högt igen. Vinden för med sig musik från andra sidan åsen - en sjungande nasal manlig röst med ett orientaliskt vibrato som sjunger vemodigt på ett obegripligt språk - och njuter. Även om Södertälje är underbart så ser jag ser verkligen fram emot att åka tillbaka!

Vad har jag åstadkommit den här tiden när jag varit "mellan kurser"? Absolut ingenting - och enormt mycket. Kärlek och sorg, pålitlighet och svek, tristess, slit och nyfikenhet. Ett sommarlov fyllt med känslor som i mitt fall har lett till ny energi, nytt engagemang och ett förnyat självförtroende.

Det är som när man är ute och springer, är helt slut och svetten forsar - när man plötsligt tittar upp och ser hur blå himlen är, hur varmt solen smeker, hur skönt vinden svalkar, hur grönt gräset är och hur JÄVLA mycket kraft jag har kvar i benen! Det finns inga problem i hela världen.

Ett par hejarrop till mig själv och till alla andra:

Be all you can be! Det är jag och BARA jag som kan se till att jag är lycklig. Jag väljer vem jag vill vara, vad jag ska göra och vem jag ska umgås med. Det är MITT liv.

"I am the master of my soul. I am the captain of my fate."

Henley, 1875 - Invictus

Diskmedel

Efter att jag flyttat hemifrån känns det som att minst en tredjedel av min tid här i lägenheten gått åt till att diska. Andreas diskar säkert lika mycket som jag (nja.. verkligen?) men ändå.

Det. Tar. Aldrig. Slut.

Vi har testat flera olika system så att diskningen ska bli så rättvis som möjligt och är just nu inne på en variant där vi turas om en vecka var där den andre får gå ut med soporna, laga mat, tvätta och/eller dammsuga lägenheten. Fast ändå känns det som att jag diskar oftare, därför att så fort jag ser drivorna i köket - smutsiga tallrikar på hög, bestick satta i glas som små ängsblommor och gamla plastpåsar och smulor över hela diskbänken - blir så otroligt frustrerad. Jag blir trött bara av att se sånt, jag vill ha det rent och snyggt. Andreas bryr sig inte ett dugg, han diskade först idag när bananflugorna hade fått kalasa i tre dagar. Dessutom tar det mindre tid för mig att diska än vad det gör för honom. Har man växt upp i ett hushåll med diskmaskin blir det nog så att man inte får till den rätta knycken, den rätta känslan. En fem minutersrens i diskhon för mig kan ta honom tjugo minuter.

Anledningen till att jag tillägnar ett helt inlägg åt diskandets ädla konst är, annat än att såklart inget ämne är för litet att diskutera, är att idag har vi för andra gången köpt diskmedel. Ja, inte andra gången sen vi flyttat till lägenheten, utan ända sen Andreas flyttat till Uppsala. För ett och ett halvt år sedan.

Inte har vi smutsiga tallrikar heller :-) Tyckte bara det var värt en tanke.

Pluggdag

Idag blir det pluggdag! Pauline ska komma över och tanken är väl att vi ska diskutera instuderingsfrågor och gamla tentor och prata skit. Första idén var att vi skulle baka också och både Andreas och Pauline ville baka lussekatter. Andreas speciellt har tjatat om att han vill ha saffransbullar ganska länge nu. Jag däremot, tycker att man ska vara strikt och vänta tills första advent med att dricka julmust, äta saffransbullar och julpynta hemma, det känns på något vis viktigt att hålla just de traditionerna så att julen inte tappar mysfaktor när december väl kommer. Pauline höll väl till en viss grad med mig så nu när hon kommer har hon med sig kärleksmums istället, chokladbrownies med glasyr ovanpå. Vilket också är otroligt gott, men lite mindre juligt. Andreas blev frustrerad eftersom han blev utröstad och nu känner jag mig som världens mest själviska människa. Han låter mig skaffa ett marsvin trots att han egentligen inte vill ha ett, och nästa helg hade jag tänkt att åka till Göteborg för att hälsa på min lillebror när jag inte ville låta honom åka hem till sin mamma när hans bror skulle komma på besök (så han bjöd hit dem istället, skälet till middagen igår) och som tack (?) får han inga lussekatter förrän första advent.

Vad tycker ni som läser - ska man vänta med juligheterna till första advent eller ska man köra igång redan när höstmörkret sänker sig i mitten av november?


Middagen igår var väldigt trevlig, men inte alls vad jag hade väntat mig. Kanske tio personer var under 35 år, det var mycket folk från landstinget och styrelseordföranden och jagvetintevad. Jag satt iallafall bredvid en teolog från Skövde och några trevliga fysikdoktorerande tyskar som forskar om diamants ledande förmåga. Vid 600 grader C blir tydligen diamant en väldigt bra ledare för elektrisk ström, det kanske man inte trodde. Vad nu denna upptäckt ska användas till återstår att se :)

Värdet finns faktiskt inte i saker

Med risk för att bli alldeles sentimental, är rubriken lite av ett motto för mig. Att ha grejer är inte det viktiga, att ha kärlek och vänner är det som spelar roll. Man behöver inte ha många vänner, men att man samlas ibland och har kul med de man tycker om är det bästa som finns. Vadan denna känslodrypande inledning?, undrar ni. Jo två saker:
Ett - I väntan på del fyra i serien om stenålderskvinnan Ayla så läser jag "Den sista föreläsningen" Randy Pausch. Boken skrev han i samband med en sista föreläsning han höll när han visste att han var döende i cancer. Den är väldigt gripande och mer om den en annan gång :)
Två - Igår kom min pappa på besök från Göteborg med massor av mat :D så han ordnade grillkväll och vi bjöd in lite folk. Adde, Therese och Sebbe från min sida och mamma bjöd in sin bästis Lena. Det var jättemysigt, pappa berättade historier medan vi andra satt och åt och när det efter några timmar började droppa från himlen så drog vi oss inåt och pimplade vin och åt jordgubbar (bara jordgubbar för min del, no big fan of vin). Helt underbart. Träffar inte min pappa så ofta, senast var förra året på min student när han kom och fixade käket till alla. Första mötet mellan den stränge muslimfadern" och pojkvännen också och det gick bara som förväntat - helt utmärkt. Jag har gjort ett bra val ;)
Men det är faktiskt sant, varken utseende eller pengar spelar någon roll. Att ge bort dyra fina grejer är inte poängen med en present för mig, även om födelsedagsbarnet i fråga kanske önskat sig det dyra fina. Det är en ytterst personlig sak att ge bort någonting för mig, jag anstränger mig alltid för att försöka hitta den perfekta gåvan. Just för att du är du, och jag är jag. Att man tänkt till och ger med hjärtat är det viktigaste. En bra pocketbok som du gillar och tror skulle passa mig betyder alltså mer än något fint man bara stresshandlat för att ha något att ge bort. Då kan man hellre köpa en kakmix vi kan baka tillsammans, gå på bio en kväll eller bara komma med något gott att käka :)

"Jag skiter i om jag inte har en snygg skitdyr sportbil... förfan jag har en vattenmelon!" - Mamma igårkväll