Precis så ser mina dagar ut under veckorna numera. Kemiföreläsningarna börjar 8.15 varje morgon och eftersom det fortfarande är väldigt mycket snö på marken går jag till Ångströmslaboratoriet varje morgon. En 40-minuters promenad. Genom den kolsvarta skogen. Ja, för ni vet ju att solen inte har kommit upp tjugo över sju då jag går hemifrån. En liten ficklampa är mitt enda sällskap då Andreas fridfullt ligger kvar i sängen och snarkar. Avundsjuk, inte jag!
I fredags var det galapremiär på reccefilmen som spelades in under våran mottagning de första två veckorna innan vi började skolan. Jättebra gjord, och det var kul att se tillbaka till de där tokiga dagarna. Sedan följde Pauline med hem och vi såg Drag me to hell med Andreas. Den var inte särskilt otäck, efter ett tag kunde man förutspå när de otrevliga sakerna skulle hända och einte ens då var det särskilt bra gjort. En gammal tant som ville slåss och kräkas kackerlackor lite här och var. Sedan gick allt åt helvete - bokstavligen talat! :-D
Jag fortsätter i den kulturella andan genom att berät
ta att jag läst ut en bok! En halvgul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Boken utspelar sig i Nigeria under Biafrakriget och den är verkligen mäktig. Den handlar om ett antal personer som alla känner varandra. En bushpojke som blir tjänstepojke i en akademikers hem. Akademikerns fru och hennes syster. Systerns älskare med utländsk ursprung - en stor blandning av personer som alla drabbas olika av kriget. Jag tänker inte gå in alldeles för djupt i handlingen men jag kan tala om att bokens nästan 700 sidor gick i ett nafs!
Förra helgen träffade jag en av mina bästa vänner, som numera bor och studerar film i USA. Min lilla Annika :-) Vi fikade och pratade EN MASSA och tillslut gick vi på bio - The imaginarium of Dr. Parnassus.
Den sista filmen som Heath Ledger spelade i, han gick bort precis när den höll på att spelas in. Filmen handlar om en kringresande följe, nästan som en cirkus. Det är en gammal man och hans dotter, en dvärg och en man som förälskat sig i den unga kvinnan. De har med sig en magisk spegel - när man går igenom den ser man sina djupaste fantasier. Så en dag stöter följet på en man utan minne. Han vänder uppochner på alltsammans - Heath Ledger ;-) Det var en väldigt annorlunda film och istället för att försöka analysera den var det enklast att bara låta sig svepas iväg. Mycket färger och fantasi men samti
digt väldigt mörk. Den mystiske mannen har hemska hemligheter och den var riktigt otäck vid ett par tuillfällen. Det jag var mest nyfken på innan jag skulle se filmen var hur de hade löst problemet med att en av skådespelarna gå
tt bort innan filmen var färdiginspelad. Problemet löste sig på bästa sätt och det var riktigt skickligt gjort - varje gång Heath gick in i filmen fick han ett annat utseende. Det bästa var att det kändes som att de hade distans till det hela. Det var kända skådepselare som kom till undsättning och det gjorde allt så uppenbart från deras sida. Men jag gillade filmen, väldigt nyskapande i en tid av coola specialeffekter där allt ska se så verkligt som möjligt ut. Man vet ju ändå att det är på låtsas.
Nu vill Pauline gå och se Vägen och inför det håller jag på att läsa boken av Cormac McCarty. Otroligt deprimerande och hjärtskärande. Men vad gör man inte för sina vänner? Och för att se Viggo på vita duken.
