Det är något speciellt med mottagningen...

Finns det något bättre än att vara ute med sina reccar och röja på dansgolvet? Att dra med dem in i en dansring och sedan se dem bli uppbjuden av en annan recce som förmodligen var lika blyga alldeles i början? Nej, jag tror inte det :-)

Veckan hittills har varit otrolig. Jag och mina faddrar - vilket är ett underbart gäng bara de - har umgåtts med reccegruppen Riddarna och lekt lekar, fiskat cyklar, dansat och fånat oss och har haft lika roligt varje gång. Mycket skratt och glädje, det är underbart! Det är intensivt och man har inte mycket tid till att sova men roligare två veckor finns nog inte.

Idag var det aktivitetsdag på Polacksbacken med volleybollturnering och 7-kamp. Vi tränade passningar och servar hela dagen, tyvärr höll det inte ute på planen och i och med förlusten mot datavetarna åkte vi ur turneringen. Men inte spelade det någon roll! Jag stannade kvar och lagade mat i köket på UTNs klubbhus Uthgård och skar lök i två timmar till lasagne till 170 personer på KGBsittningen senare på kvällen. Efter disken stack vi ut till Tältet och dansade loss och min faddertröja är så full av ingrodd svett vid det här laget att den börjat ändra färg :-D

Och det är endast TVÅ dagar kvar tills jag fyller år!

Mottagning 2010

Jag sitter och är superlycklig! Idag drar mottagningen för de nya reccarna igång och jag sitter hemma och spritter av förväntan. Jag ska vara fadder för riddargruppen och igår träffade jag min underbara faddercrew och vi planerade och skrattade. Lyssnar på den obligatoriska reccelåten som vi alla efter dessa två veckor kommer kunna dansa synkat till allihopa - alla teknologer och naturvetare. Mer än tusen personer kommer dansa reccedansen. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH jag kan inte sitta still! I lördags hade vi faddersittning och sedan dansade vi kvällen lång i tältet och det var helt underbart och jag hade min labbrock på mig och jag älskar Uppsala för det är bäst i världen här :-D

Rufsigt hår och faddertröja och superglad Klara

Mitt hjärta finns på många ställen

Mitt hjärta finns på så många ställen.

Det finns hos mamma när hon skrattar så hon gråter framför Craig Ferguson. Hon använder hörlurar så jag hör inte Craigs skämt, bara mammas fnissande.

Det finns hos Daniel inne i sitt rum när han spelar musik och mumlar och sjunger för sig själv. Vi har båda dörrar i rummen som länkar till samma balkong så jag hör det extra tydligt när dörrarna är öppna.

Det finns hos David i Göteborg när han gosar och leker med sin mamma och pappa. Så mjuk och söt och ärlig.

Det finns hos Andreas när han spelar Heroes of Newerth och gormar åt sina lagkamrater. Det spelar ingen roll om det är två stängda dörrar emellan oss - hans svärande går igenom väggar.

Det finns hos alla mina vänner som gör mig så glad och lycklig att jag finns. Att de finns. De små gesterna som visar att vi bryr oss om varandra. Ett sms på namnsdagen, ett meddelande som berättar att vi tänker på någon, ett samtal när vi saknar.

Det finns hos alla människor som jag någonsin lämnat ett gott intryck på. När jag är ute och joggar, på jobbet eller bara någon jag möter på gatan. Det kostar mer energi att vrida bort blicken och låtsas att vi inte ser den som går emot oss, än att faktiskt möta blicken och le ett stort leende. En nick eller en vink till en total främling kan lysa upp en hel dag.

Idag var sista dagen i Södertälje och det var en riktigt bra dag. Imorgon bär det iväg till Uppsala igen. Jag har längtat men visst är det en aning vemodigt nu när man ändå måste bege sig av. Mitt hjärta finns ju här. På samma sätt var det jobbigt att åka från pappa och David i Göteborg när den tiden kom. Mitt hjärta lämnade jag ju kvar. Men det ska bli lika underbart att komma till Uppsala igen. Mitt hjärta väntar ju på mig där.

Jag vill inte gå och lägga mig riktigt än. :-)

Blåbärsmys och insekter och omtenta

Dagen har spenderats till stor del med min lillebror (inte så liten) i Rönninge, vi har tagit en långpromenad längst elljusspåret och plockat blåbär. Bären var våta efter flera dagars idogt regnande och var mysiga att ta i, små blåbärsblad fastnade på fingrarna som var alldeles blåbärslila. Myggen var envisa och bet i arm och ben och GENOM min tröja. Mosiga blåbär som lämnade mystiska röda fläckar längst mina ben. Upptäckte en fästig som bitit sig fast i mig när jag kom hem, det såg ut som att han stuckit in hela huvudet i huden med benen sprattlande utanför. Mamma fick plocka bort den. Lillebror hade med sig sin ipod och sjöng så det ekade mellan granarna.

Solen har gått ner och jag sitter med geokemi ("Kalciumkarbonat sönderfaller under kraftig koldioxidutveckling då den upphettas" och "Nämn de två mycket olika redoxprocesserna som båda två betecknas med ordet rostning") och lyssnar på en spellista från KTH som heter "Omtenta - fan också". Vilken vemodig historia! En omtenta är väl inte särskilt sorglig... Förutom det faktum att man inte har några minnen av kemin efter sommaren, damn.

Igår träffade jag Frida och Therese och imorgon ska jag träffa Kevin. Finns så många människor i Södertälje. Men jag kan ändå inte låta bli att längta tillbaka till Uppsala. En vacker natt som denna så kommer de djupa tankarna fram.

Tre dagar kvar.

Sov du lilla videung

Alltid när jag har mina gladaste perioder kan jag alltid räkna med en konsekvens som är lite dryg. Det är särskilt påtagligt de gånger då jag väntar på något, ser fram emot någonting som jag vet kommer bli bra. Förra året vid den här tiden när väntade jag på flyttlasset som skulle köra iväg mina saker till lägenheten i Uppsala var jag väldigt drabbad av detta och jag har haft samma problem nu i några veckor när terminstarten i Uppsala närmar sig. Problemet är mardrömmar. Jag kan hålla med om att vid första ögonblicket låter det som en tämligen fånig krämpa, men med lite eftertanke så är det inte lika löjligt.

• Man kan inte styra sina drömmar
• I drömmarna finner man sina innersta, hemligaste, farligaste och mest opassande tankar
• Drömmarna tar inte hänsyn till moral, anständighet, väder eller vind
• Man vet oftast inte om när man drömmer
• Man kan inte väcka sig själv när det blir obehagligt
• Man kan inte undvika att sova

En natt drömde jag om en otäck mördare som härjade i en mörk skog som skar hål i folks magar. Jag mötte min bästa vän med ett fyrkantigt hål igenom kroppen. En annan gång var jag tvungen att gömma mig undan en obehaglig orm som ville våldta mig. Otroligt otäckt. Under en av de värsta nätterna drömde jag att jag klubbade ner min lillebror och stoppade ner hans huvud i en behållare med flytande kväve och sedan kastade hans isbitshjärna i golvet som sprack sönder i tusen bitar.

Jag försöker att vara positivt, att se någonting bra även om situationen jag befinner mig i känns hopplös. Men när man vaknat upp efter att brutalt ha mördat sin lillebror och allt är figurer från min egen fantasi kan det vara lite svårt. Man känner sig inte ett dugg utvilad efter en sådan natt, utan plågad av samvetskval och extremt obehag. Försöker min hjärna på något sadistiskt sätt väga upp min lycka med otäcka drömmar? Är jag förbannad av någon bortglömd fiende som stuckit voodoonålar i dock-Klaras huvud? Är det Gud själv som försöker varna mig för en hemsk framtid?

Försöken är inte uppskattade, i vilket fall som helst.

(Ps. Jag har inga ambitioner alls att ta livet av min bror eller skära hål i min bästa kompis. Och jag är mer rädd för harkrankar än ormar.)

Ett okonkret inlägg som inte förklarar någonting men ändå allting

Nu börjar sommaren vandra mot sitt slut, jag har bara en dryg vecka kvar i Södertälje. Snart är det tillbaka till Uppsala - skolan, vänner och äventyr. Sommarlovet kom som en välbehövlig paus efter ett par tunga månader med stressvärk och axlarna tunga av för mycket kemi. Nu när jag sitter på balkongen i solen och lyssnar kan jag konstatera att armen inte gör ont och att axlarna är lyfta högt igen. Vinden för med sig musik från andra sidan åsen - en sjungande nasal manlig röst med ett orientaliskt vibrato som sjunger vemodigt på ett obegripligt språk - och njuter. Även om Södertälje är underbart så ser jag ser verkligen fram emot att åka tillbaka!

Vad har jag åstadkommit den här tiden när jag varit "mellan kurser"? Absolut ingenting - och enormt mycket. Kärlek och sorg, pålitlighet och svek, tristess, slit och nyfikenhet. Ett sommarlov fyllt med känslor som i mitt fall har lett till ny energi, nytt engagemang och ett förnyat självförtroende.

Det är som när man är ute och springer, är helt slut och svetten forsar - när man plötsligt tittar upp och ser hur blå himlen är, hur varmt solen smeker, hur skönt vinden svalkar, hur grönt gräset är och hur JÄVLA mycket kraft jag har kvar i benen! Det finns inga problem i hela världen.

Ett par hejarrop till mig själv och till alla andra:

Be all you can be! Det är jag och BARA jag som kan se till att jag är lycklig. Jag väljer vem jag vill vara, vad jag ska göra och vem jag ska umgås med. Det är MITT liv.

"I am the master of my soul. I am the captain of my fate."

Henley, 1875 - Invictus