Det finns hos mamma när hon skrattar så hon gråter framför Craig Ferguson. Hon använder hörlurar så jag hör inte Craigs skämt, bara mammas fnissande.
Det finns hos Daniel inne i sitt rum när han spelar musik och mumlar och sjunger för sig själv. Vi har båda dörrar i rummen som länkar till samma balkong så jag hör det extra tydligt när dörrarna är öppna.
Det finns hos David i Göteborg när han gosar och leker med sin mamma och pappa. Så mjuk och söt och ärlig.
Det finns hos Andreas när han spelar Heroes of Newerth och gormar åt sina lagkamrater. Det spelar ingen roll om det är två stängda dörrar emellan oss - hans svärande går igenom väggar.
Det finns hos alla mina vänner som gör mig så glad och lycklig att jag finns. Att de finns. De små gesterna som visar att vi bryr oss om varandra. Ett sms på namnsdagen, ett meddelande som berättar att vi tänker på någon, ett samtal när vi saknar.
Det finns hos alla människor som jag någonsin lämnat ett gott intryck på. När jag är ute och joggar, på jobbet eller bara någon jag möter på gatan. Det kostar mer energi att vrida bort blicken och låtsas att vi inte ser den som går emot oss, än att faktiskt möta blicken och le ett stort leende. En nick eller en vink till en total främling kan lysa upp en hel dag.
Idag var sista dagen i Södertälje och det var en riktigt bra dag. Imorgon bär det iväg till Uppsala igen. Jag har längtat men visst är det en aning vemodigt nu när man ändå måste bege sig av. Mitt hjärta finns ju här. På samma sätt var det jobbigt att åka från pappa och David i Göteborg när den tiden kom. Mitt hjärta lämnade jag ju kvar. Men det ska bli lika underbart att komma till Uppsala igen. Mitt hjärta väntar ju på mig där.
Jag vill inte gå och lägga mig riktigt än. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar