Lördagkväll

Det har tagit mig 42 inlägg i den här bloggen att inse att jag kanske inte är en bloggmänniska ändå. Att sätta sig och skriva ner alla tankar och idéer man har är tydligen inget jag sätter högst på prioriteringslistan. Som sagt tidigare så är det väl främst meningen att den här bloggen ska vara till för de som jag inte kommer umgås mycket mer när jag flyttar till Uppsala och det har jag ju inte gjort än. Jag är ingen dålig människa för det, vi får väl hoppas att jag bättrar mig när jag verkligen flyttat :) Har fått information om mottagningsveckorna i posten nu, spex, lek och röj väntar de två första veckorna. Låter SKÖJ! Men officiellt en recce blir man förstås först efter uppropet. Hoppas de uttalar mitt namn rätt.. ^^ (Man säger Rahimi, inte Raschimi, Rahimini eller Raaah-imi)

Under uppehållet jag hade när jag väntade på fjärde delen i Grottbjörnens folk var jag så rastlös att jag hann avverka två romaner (en aning lättlästa måste jag nog erkänna att de var). Den sista föreläsningen av Randy Pausch och Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Randy Pausch visste att han skulle dö i cancer och endast hade ett par månader kvar att leva. Hans tre barn var såpass unga att de inte skulle minnas honom när de växt upp och han ville på något sätt berätta för dem vem han var och han älskade dem. Universitetsprofessor som han var blev han bjuden att hålla en sista föreläsning där han då klev upp på scen och började föreläsningen med att göra tio armhävningar. Han ger sina barn och sina åhörare tips och råd han har lärt sig och haft nytta av under sitt liv. Tänkvärt och väldigt rörande. Men när Stäppvandringen äntligen kom med posten hann läste jag inte klart de sista sidorna av Pauschs bok innan jag lämnade den för Auel.

John Ajvide Lindqvist är en av mina favoriter. Han skriver väldigt bra, trovärdiga personporträtt och historier som sätter igång fantasin. Men de är jävligt läskiga! Hanteringen av odöda är en skitläskig roman. Handlar om att alla lik som varit döda i m indre än två månader inne i Stockholm vaknar till liv och vandrar hem igen. Boken är "samhällsriktig" om kan utrycka sig på det sättet; som om det verkligen skulle hänt på riktigt. Personerna i boken blir ju lika chockade som vem som helst av oss skulle blivit när de döda går igen och det är det som gör hela läbbigheten. Det är på riktigt, liksom. Att jag dessutom åkt hem från Andreas och ligger ensam i mörkret hjälpte ju inte, och hade jag inte haft min mjukiskrokodil och mobilen att skicka iväg små skrämda sms till en vänlig själ hade nätterna blivit mycket längre. (Omslaget på boken var ju verkligen inte till någon tröst heller - jag vände den uppochner under sängen när jag skulle sova. Kastade in den, rättare sagt) Hua! Låt den rätte komma in, Pappersväggar och Människohamnheter hans andra romaner och de är lika läsvärda allihopa. Hans första, boken om vampyrer är otroligt bra. Pappersväggar tyckte jag om så mycket att jag tog med den till Göteborg och fick den signerad ;) F Y I